Mmm, verkligen synd om honom.
Fick en arg kommentar (som jag tog bort) här på bloggen, en tjej som hade sett annonsen om Dexter på Blocket. Japp, vi ska sälja honom, till en underbar familj som har en annan hund också.
Varför undrar väl många då, ja det var alltså jag som köpte hunden, maken ville aldrig ha vilket jag accepterade då jag lovade att ta hand om allt själv om jag fick skaffa en. Vilket jag gjort och det är inga problem, att mata, uppfostra. gå ut jätteofta och så gör mig inget alls då han verkligen är superlättlärd, snäll och go på alla sätt och vis.
Men ja, jag känner ingen, hmm glädje, det känns bara som ett jobb ungefär. När man läser om folk som verkligen älskar sina hundar så kan jag inte alls relatera till det, känner inget alls. Låter väl hårt men då kände jag att det var bättre att hitta ett nytt hem till honom hos någon som kan ge han ett kärleksfullt hem då jag tycker det är elakt mot honom gentemot vad hon som skrev kommentaren (Nina nåt) tyckte. Jag är tydligen elak och det är så synd om Dexter som blir såld, ja verkligen synd att han kommer till ett hem hos någon som kommer älska honom istället för att vara hos någon som inte känner så alls.
Han må vara hur söt och go som helst men jag ja, svårt att förklara men jag gick på magkänslan och den sa att han kommer få det bättre någon annanstans. Ångrar inte beslutet något och hon jag köpte av vet om det.
Utöver det så blev jag beskylld då (av samma tjej) att hitta på om allergi men att yngste sonen fick värsta utslagen när han blev riven betyder inget, nä precis. Får själv samma om en katt/råtta t ex river mig. Så två anledningar.
Folk får tycka vad dom vill men jag vet att vi gjort rätt beslut. Kommer inte bli djur på några år nu (har kvar råttorna fortfarande) eller aldrig mer kanske.
Ville bara skriva av mig då jag blev lite irriterad av den där kommentaren, tror inte alls Dexter kommer lida, han lär nog älska sin nya familj som tusan redan på direkten!
Varför undrar väl många då, ja det var alltså jag som köpte hunden, maken ville aldrig ha vilket jag accepterade då jag lovade att ta hand om allt själv om jag fick skaffa en. Vilket jag gjort och det är inga problem, att mata, uppfostra. gå ut jätteofta och så gör mig inget alls då han verkligen är superlättlärd, snäll och go på alla sätt och vis.
Men ja, jag känner ingen, hmm glädje, det känns bara som ett jobb ungefär. När man läser om folk som verkligen älskar sina hundar så kan jag inte alls relatera till det, känner inget alls. Låter väl hårt men då kände jag att det var bättre att hitta ett nytt hem till honom hos någon som kan ge han ett kärleksfullt hem då jag tycker det är elakt mot honom gentemot vad hon som skrev kommentaren (Nina nåt) tyckte. Jag är tydligen elak och det är så synd om Dexter som blir såld, ja verkligen synd att han kommer till ett hem hos någon som kommer älska honom istället för att vara hos någon som inte känner så alls.
Han må vara hur söt och go som helst men jag ja, svårt att förklara men jag gick på magkänslan och den sa att han kommer få det bättre någon annanstans. Ångrar inte beslutet något och hon jag köpte av vet om det.
Utöver det så blev jag beskylld då (av samma tjej) att hitta på om allergi men att yngste sonen fick värsta utslagen när han blev riven betyder inget, nä precis. Får själv samma om en katt/råtta t ex river mig. Så två anledningar.
Folk får tycka vad dom vill men jag vet att vi gjort rätt beslut. Kommer inte bli djur på några år nu (har kvar råttorna fortfarande) eller aldrig mer kanske.
Ville bara skriva av mig då jag blev lite irriterad av den där kommentaren, tror inte alls Dexter kommer lida, han lär nog älska sin nya familj som tusan redan på direkten!
